Det är aldrig för sent att ge upp

Stockholm 8:e maj 2011; Tänk Bok. Säg Väg

Tänk Bok.

En bok har en början och ett slut. En bok har rötter och krona. En bok är ettor och nollor. En bok saknar ord för att beskriva vad en bok är. En bok längtar efter att bli läst. En bok har tusen blad. En bok blir en bok när någon läser den. En bok lever. En bok är en ask som man kan stoppa saker i och när man tar ut dem igen har de blivit verkliga. En bok är inte en ask. En bok är en bok. En sak är inte verklig om den inte berör någon. En bok behöver ett ämne; sten, trä, papper, kisel eller kolbaserade livsformer. En bok växer i cirklar kring sitt näringsämne; bokcirklar. Det är i skärningspunkten mellan cirklarna som beröringspunkter uppstår. En tanke som inte lockar fram en annan tanke är inte en bok. En bok vill pussas och hångla. En bok har hål på ena strumpan. En bok ligger i byrålådan och skriker efter uppmärksamhet. En död bok är en god bok. En bok är en besvärjelse. Den bok som man kallar boken är inte den sanna boken.

Tänk Bok. Säg Väg.

Mellan Norrköping och Stockholm 5:e maj 2011; Lillhöst

Farmor skjutsade mig till tåget i morse. Rått och kallt ute. Det var så kyligt i bilen att hon var tvungen att ha på sig sina handledsvärmare. Vi lyssnade på ring P1 hela vägen in till Bålsta, av alla konstiga människor som ringer till ring P1 är ändå Täppas Fogelberg den märkligaste av dem alla. Det låg fortfarande kvar några dimslöjor över den nyplöjda åkern.

- Det är ändå väldigt vackert på hösten, tänkte jag högt. Nej vänta, det är ju vår!

Om man inte visste att det var maj skulle man kunnat tro att det var höst ute. En del björkar hade nyutslagna löv som var så tunna att de nästan var gula. Andra träd hade skott som var mörkröda och nästan bruna. Dimman och kylan och farmors handledsvärmare gjorde att det kändes som om vi reste genom ett tidlöst landskap som lika gärna skulle kunnat vara Ray Bradburys Oktoberlandet.

- Lillhösten, sade farmor. Den är förstås ännu vackrare i fjällen.

Lillhösten, tänk att man har missat den alla dessa år. Som en smällkaramell mitt i uppladdningen innan försommaren. Som lill-lördag eller lilla döden eller lillasyster-dyster bland påfåglarna på ett cocktail-party. Lilla oktoberrevolutionen i början av maj.

Idag har jag haft högläsning i Norrköping. På ett jättemysigt antikvariat som heter antikvariatet i Norrköping. Namnet är ju självklaraste saken i världen. Det var första gången som jag framträdde inför en helt främmande publik. Sjukt djävla kul. Spelade gjorde Pixie som har sitt mellannamn efter en av planeterna i "Stiftelsen". Kommer inte ihåg vilken men det kanske är hög tid att läsa om den.

Nu sitter jag på tåget tillbaka till stockholm och förbereder mig på en lång natt. Framför oss har postens godståg just krockat med en älg och ingen vågar säga hur lång tid vi blir stående. Det verkar som om Posten står för lilla älgjakten den här lillhösten.

Krägga 12:e Mars 2011; Om flyktingar i Malaysia

Livet är underbart. Fullt av möjligheter och magiska platser. I alla fall om man har ett giltigt pass. För ett halvår sedan fick jag möjligheten att resa till Malaysia och träffa flyktingar från Burma. Läs gärna artikeln som jag skrev om situationen för flyktingar som lever gömda i Malaysia: De föräldralösa folkens land

Artikeln öppnas i en ny flik.

Krägga 2:a Mars 2011; Vi lever alla i en fantasivärld:

Det är svårt att tänka sig ett mer fantastiskt ljud än kraset från en diktatur som faller ihop som ett korthus. Det är både läskigt och hoppfullt. Just nu lyssnar jag om och om igen på ekorapporterna från Libyen och följer med spänning hur rebellerna rycker allt närmre Kadhafis högkvarter i Tripoli. Jag kan inte låta bli att önska att jag var där på plats. Jag har aldrig varit i Libyen, men i fantasin är jag där flera gånger om dagen.

Visste ni föresten att frihet på Arabiska uttalas "Hourayh"? Det har jag lärt mig de här senaste dagarna i alla fall.

Pelle brukar reta mig varje gång jag försöker leka hobby-etymolog, men jag kan inte låta bli att tycka att när den Libyska befolkningen skriker "Hourrayh! hourrayh! hourrayh!" så låter det väldigt mycket som "Hurra, Hurra, Hurraaa!" Jag tycker om tanken, att varje gång vi firar någons födelsedag så ropar vi utan att tänka på det ordet "frihet" på arabiska. I min fantasivärld är det i alla fall samma ord.

Det har varit mycket tal om fantasivärldar och vanföreställningar på sista tiden. Muammar Kadhafi lever i en illusion som bygger på att han är älskad av folket och att protesterna mot hans regim är en global sammansvärjning iscensatt av Al-qaida för att kollonisera Libyen. Kadhafi säger att rebellerna bara är drogade ungdomar. Han menar att de inte vet vad de gör eftersom de har en förvrängd bild av verkligheten.

Men det är inte bara Maummar Kadhafi som lever i en skev bild av verkligheten. Ju längre upproret i Libyen och resten av Nordafrika pågår desto mer uppenbart blir det att Europa har gått på drömmen som hon försöker sälja om sig själv, att hon är ett rättesnöre för demokrati och utveckling och kulturens vagga.

En av de största vanföreställningarna, som Kadhafi mycket noga visste att utnyttja när han förhandlade med Berlusconi, är att afrikaner vill ingenting annat än att komma till Europa. Kadhafi blev italiens allierade i kampen mot flyktingarna och när oroligheterna bröt ut reagerade Italien och Grekland med panik och förberedde sig för den värsta flyktingkatastrofen i historien.

Nu är det förvisso en väldigt allvarlig flyktingsituation i Libyen och det har kommit en stor mängd flyktingar till Europa sen oroligheterna i Nordafrika började. Men det har också visat sig att de största flyktingströmarna från Libyen är gästarbetare från Egypten, Kina och länder söder om Sahara som inte vill någonting annat än att komma hem.

Om Europa inte ständigt vore upptagen av bilden av sig själv som den präktigaste världsdelen i universum kanske hon skulle inse att alla människor vill faktiskt inte resa hit. Och det bästa sättet att hindra flyktingkatastrofer i framtiden är kanske inte inte att stödja närliggande diktaturer utan att faktiskt sätta igång med det demokratiarbete som Europa så gärna bygger sin internationella image på.

(Om ni undrar varför jag genomgående använder 'hon' som genus för Europa så har jag ingen bättre förklaring än att enligt myten var Europa en vacker ung flicka som förföljdes av guden Zeus förklädd till tjur. Men det är en annan historia.)

Många av de flyktingar som beger sig till Europa lever också i en fantasivärld. De lever i en illusion om ett bättre liv, en dröm om att få resa vart de vill, att arbeta och tjäna pengar och att vara självständiga. Inte mycket annorlunda än vad de flesta av oss hoppas på och drömmer om. Lite frihet och lite trygghet, att få ha mat i magen och stolthet i ryggen.

Alla drömmar om en bättre värld är fantasier och det är i den världen vi är tvugna att leva våra liv. Visst lever vi i en fysisk värld, och den har sina begränsningar men det är fantasins verklighet som ständigt upptar vår tid.

Ett bord, en kopp, en stol.
Inte tänker jag på bordet, koppen och stolen när jag sitter och äter frukost. Gör ni det? Jag tänker på människor som jag tycker om. Jag tänker på min familj och mina vänner. Undrar vad han eller hon gör just nu? det var länge sen jag hörde av mig till min gudson, jag kanske borde slå honom en signal. Eller så tänker jag på det som händer i Tunisien, Libyen eller Egypten. Jag undrar hur det känns att stå där på Tahrirtorget... Jonas var ju där för flera år sedan och jobbade som fotograf för en tidning. Undrar vad han tänker om allt det här? Och när jag tänker på Jonas så ser jag mig honom framför mig gåendes med kameran i handen på väg nerför en gata i Kairo, fast jag själv aldrig har varit där.

Allt det där är bara illusioner, eller reflektioner, eller fantasier... Bilder och små berättelser som jag spelar upp för mig själv när jag dricker mitt morgonkaffe. kalla det vad ni vill men det är framför allt en del av verkligeheten. För att överlev i den här världen måste vi omge oss av fantasier. Hela vår organism är beroende av berättelser. Vi människor andas bilder, vi äter och dricker musik och vi skiter ut stor konst varenda dag. Vi lever våra liv i en illusion, precis på samma sätt som Kadhaffi. Vår illusion skiljer oss inte på något sätt från hans eller någon annan i hela världen, alla våra världsbilder är bara lika trovärdiga vanföreställningar.

Men det är när man slutar lyssna på andras fantasier som det börjar bli farligt. Det är inte våra fantasier och vanföreställningar som är farligast för oss, det är våra oantastliga sanningar. Det är därför jag älskar att höra någon berätta sin historia, sina drömar och fantasier. För om man slutar lyssna på andras berättelser då hör man till slut bara sig själv, och då blir man snart lika galen som Kadhaffi.

I min berättelse är "hurra!" ett arabiskt låneord och varje gång jag fyller år kommer jag att tänka på friheten.

Stockholm 9:e februari 2011; dagens citat:

"Konsumtionssamhället bygger på att vi spenderar pengar som vi inte har, för att göra ett intryck som inte varar på människor som vi inte bryr oss om."

- Tim Jacksson

Stockholm 21:a december 2010; vintersolstånd

Ibland önskar jag att jag hade mer tid. Då skulle jag berätta allt om mitt nya jobb som telefonförsäljare, eller om den lilla butiken runt hörnet utanför redaktionen som är fullproppad med alla möjliga grejer och en poet som pratar för sig själv och en illustratör som håller i sitt huvud hela tiden för att han har nackspärr.

- Det är Eddies butik det här, säger illustratören, han bor härinne bakom disken. Jag och poeten vaktar butiken medan han är på sjukhuset och opererar sig.

- Precis som Burroughs! säger poeten, eller jag föreställer mig en målning av William Blake. Jag var en gång i Zürich, det var en kille med och han hade en massa saker som vi tog...

- Det är bra, men nu är det jag som är kommisarie och sköter förhöret! säger illustratören och vi fortsätter prata om självutgivning av böcker och att det svåra är inte att trycka en bok utan att distribuera den.

Och precis när jag ska gå ringer det på telefonen och illustratören svarar och ropar till mig i dörröpnningen och frågar Det är Eddie i telefon, är det någonting du vill säga till honom? Det är det faktiskt. Jag vill gärna säga till Eddie att det är exakt sexton år sedan jag var inne i hans butik förra gången. Då var jag sexton år och den gången stal jag en hatt. Jag gjorde nämligen sånt på den tiden.

- Nej, säger jag, hälsa bara att han har en väldigt fin butik.

Stockholm 18:e december 2010;

Igår skrev jag in mig på arbetsförmedlingen, det var en riktigt skev upplevelse och ibland är jag verkligen glad att jag inte är berättigad till a-kassa.

- Jag ser här att du inte vill att arbetsförmedlingen ska vidarebefordra dina uppgifter till presumtiva arbetsgivare, säger arbetsförmedlaren och spänner blicken i mig, hur tänkte du då?

- Nej, det vill jag inte. Jag vill gärna ta kontakt med arbetsgivaren själv, tack.

- Ja visst ja, du har ju ingen A-kassa. Men då skriver jag in dig på ett möte nästa måndag.

- Det är lite körigt för mig innan jul, jag kan inte gå på möte förrän tidigast i Mellandagarna.

- Jaha, men ser du... ja just det, du hade ingen a-kassa nej... det var ju en helt annan sak.

Sen ser jag att hon av ren rutin kryssar i en ruta på dataskärmen där det står: "den arbetsökande söker även arbete på annan ort och är villig att flytta för att hitta arbete." Hon bryr sig inte ens om att fråga och jag orkar inte oponera mig.

Jag säger som Emile Durkheim, alla sammhällsinstitutioner som inte fyller en viktig funktion kommer förr eller senare att försvinna av sig själv. Och om det inte vore för att samhället plågas av ett ständigt patologiskt kontrollbehov skulle arbetsförmedlingen nog lagt ner sin verksamhet för länge sen.

Stockholm 15:e december 2010;

Har precis lagt upp kapitel fyra som vi spelade in i Köpenhamn. Lucialäsningen hemma hos tant Inga och grandonkel Roland var en succe. Tyvärr fick jag bakläxa av Pelle när jag kom hem med materialet, ljudet var förkastligt och gick inte att använda. Nåja, det blir en omtagning istället.

Stockholm 9:e december 2010;

Tack till alla underbara sköna människor i Allhelgonakyrkan som får mig att må så gött! Jag är helt överväldigad över all den kärlek och uppskattning jag har fått ikväll och nu är jag så uppspelt att jag inte ens kan sova.

saker att göra vid insomnia:

• Titta på engelska dokumentärer om arkeologi.
• Baka scones med oregano, olivolja och svarta oliver.
• Koka massor med svartögda bönor till chilli-con-carnen till Lisas fest
• Uppdatera hemsidan

Pelle har gjort ett fantastiskt jobb med kapitel tre ikväll, det andra av de två kapitel som vi spelade in nere i Malmö. Vid ett tillfälle har han förvrängt min röst så att jag låter helt overklig. Jag höll på att skratta ihjäl mig när jag hörde det första gången. Jag har precis laddat upp den, gå in och lyssna.

Malmö 3:e december 2010;

Stort tack till Din favoritpolack aka Julia Zajac, som hjälpte till att fixa en rejält mysig högläsning i Malmö!

Julia är ett kreativt design-geni, illustratör och dragspelare. I hennes ateljé före läsningen visar hon mig vad hon arbetar med just nu: en kollektion som är inspirerad av olika djurs parningsritualer.

"Det är helt sjukt upphetsande" säger Julia.

Malmö 2:a december 2010;

Högläsningen gick jättebra! Just nu sitter jag med Anna från Vitryssland i Toksaras kök och vi pysslar med hemsidan. Ljudfilerna är på väg upp till Stockholm och snart kommer de upp på nätet.

Malmö 1:a december 2010;

Jag sa upp mig från jobbet igårkväll. Det var planerat men det kändes som en stundens ingivelse. Alla blev väldigt förvånade, till och med jag. Jag trodde nog inte att jag skulle våga ändå, men måste man så måste man antar jag.

Skönt att vara tillbaka i Malmö igen. Det är ändå lite som att komma hem igen. Imorgon är det högläsning I Rubatos replokal. Jag mellanlandar hemma hos den bästa Tokan i Malmö innan jag går ut och träffar resten av det sköna gänget. Ikväll blir det en öl på Tempo med Favoritpolacken med flera.

På tåget ner läste jag Eckhart Tolle. Vilket jävla flum, tänkte jag för mig själv, det här är ju precis det som jag själv har tänkt så många gånger förut men aldrig lyckats formulera. Tack Klotas och Gummikrabban för att ni stoppade boken i min ficka!